Häromdagen tänkte jag att nu var det dags att dra ut arslet i naturen lite efter ett par dagar av konstant tittande på film och Doctor Who. Lite frisk luft kan ju inte skada nån gång i bland.
Min mor kommer med den lysande idén att jag ska följa med henne och plocka svamp.
She only has herself to blame.
Väldigt överentusiastisk drog jag fram mina gamla jumpadojjer från skolidrotten och dagen till ära öppnade jag ett par språjlans nya grönrandiga strumper, så att jag skulle smälta in i skogen. Man kan aldrig vara för mycket på den säkra sidan. Järvarna kanske tar en.
Efter att bara ha gått ett par meter in i skogen så ropar jag glatt till min mor att jag redan har hittat svamp. Mor tittar skeptiskt mot min upptäckt och påpekar att om jag tar med den hem får jag äta den själv.
Icke godkänd av inspektören, med andra ord.
Skogspromenaden fortsatte i stort sett samma anda. Jag hittade svamp varannan meter medans mor tjurade. Ack, denna avundsjuka. Är det mitt fel att hon inte hittar något?
När jag får syn på ett par ståtliga svampar i en lysande, klarröd färg så slutar min kära mor att ens besvara mina glada utrop.
Här bör tilläggas att hon än så länge inte har hittat en enda svamp.
Jag får då syn på ett par trattkantareller och en ynklig taggsvamp. I am the master of the woods, hittade första ätliga svamparna. (Enligt mor iaf, jag tyckte mina såg fina ut..)
Under dagens lopp plockar jag på mig en hel del trattkantareller, en svampsort som mor inte är vidare förtjust i. När vi senare återvände till civilisationen så hade vi mer trattkantareller än "va d nu e för svamp mor plockar." Vilket resulterade i att hon gav bort allt vi hade plockat till min bror.
En hel dag i skogen bortslösad. En dag som jag kunde spenderat i sällskap med Doktorn och Martha.