Visst älskar man sin släkt, eller iaf delar av den. Det finns ju dom där som man skulle kunna klara av att inte vara släkt med. Dom där som itne ens verkar känna igen en om man råkar möta varandra ute någonstans. Jag känner givetvis igen dom, men undviker mer än gärna att hälsa när jag ser att dom sneglar mot mig och sedan låtsas som ingenting. Kanske försöker dom komma på vart dom har sett mig förut eller så vet dom precis vem jag är men vill inte prata med mig. Vad vet jag.

Iaf. Det finns dom som jag älskar utan förbehåll. Detta har jag verkligen insett nu på sista tiden då min favoritsläkting och en av dom absolut härligaste människorna i världen plötsligt inte tillhör min släkt längre. Han är aldrig där på kalasen och festerna. Visst kan jag umgås med resten av folket också, finns många jag trivs med. Men just den där samvaron mellan honom och mej är svår att hitta med någon annan. Jag har nu till slut även insett att jag inte kommer att träffa honom i jul, något som gör att julfirandet inte känns lika viktigt längre. För vem bryr sig egentligen om julklappar? Vem bryr sig om att en större religiös rörelse påstår att en viktig person föddes just då? Det är ju samvaron man bryr sig om, eller iaf jag. Att umgås med folk jag trivs tillsammans med.

Och så är det frågorna och komentarerna som hör ihop med att träffa folk. Frågorna har jag vant mig vid, även att jag tycker det är oerhört störande med allt tjat. Man kan ju endå försöka förstå att dom kanske är intressearde på riktigt, även om jag tvivlar på det. Men sen är det kommentarerna som följer på mina svar. Har man inget vettigt att säga kan man ju hålla det för sig själv.

Som när man säger att man inte har tänkt studera nu, men kanske senare. "Jaa, vänta inte för länge, det är inte bra." Vad är det som inte är bra med det? ska jag kasta mig in i en utbildning jag inte är säker på och sedan stå där med ett studielån och en utbildning till något jag inte vill arbeta med?

Och sedan det ständiga tjatet om körkortet. Det faktum att alla andra verkar vara besatta av mitt körkort gör att jag vill ha så lite som möjligt att göra med det. Håll tyst ist.

Sedan det värsta. Där man verkligen får reda på vad folk har för konstiga åsikter.Finns speciellt en som har en disskriminerande inställning. Jag pratar självklart om nör frågan om jag har pojkvän dyker upp. Ungefär var femte gång man svara nej så komemr det en tyst kommentar efter som det inte är meningen att någon annan ska höra. Ibland är det "Bara du inte kommer med någon sån där svart." Någon sån där svart vadå? Någon svarthårig? En svartrockare? Suck, den dagen alla kan inse att hudfärg inte spelar någon roll..
Förr i tiden var det även populärt att försöka avskräcka från folk med många piercingar lr tatueringar. Detta har tack och väl upphört nu när jag sj har 9 piercingar och 5 tatuerinagr.
Den nyaste jag har fått höra är "Bara du inte träffar en tjej" Tack för stödet, känns bra när folk kan vara förstående och öppensinnade.
Har en väldigt stark känsla av att den dagen jag träffar någon så kommer denne någon tyvärr itne vara god nog att presenteras för min släkt. Screw them then, their loss.