Jag har gjort en upptäckt.
Jag är ateist.
Så kan det gå.

Har länge levt i villfarelsen att jag är agnostiker.
"Agnosticismen brukar numera ofta användas som beteckning för uppfattningen att det inte går att veta om det finns någon gud eller att få någon kunskap om densamma."
Vilket jag ju håller med om, man kan ju faktiskt inte bevisa något, men tanken på en gubbe bland molnen som skapar saker är ju skrattretande.

"Ateisten har ingen gudstro och förnekar existensen av en gud. Agnostikern har inte heller någon egentlig gudstro, men uttalar sig inte om guds existens, eftersom vi inte kan veta."

Alltså har varker agnostiker eller ateister någon gudstro, påstår dom nu. Vilket jag måste erkänna att jag inte har, men sen är det där med att uttala sig om det.. När jag tänker efter så är det ju så att så fort det nämns något om Jesus, gud, bibeln, paradiset lr whatever så komemr jag med höga protester och övertygande argument emot skiten.

Hmm, jag börjar misstänka en liten brist i min agnostikerverklighet..

Disskuterade ämnet med någon på ett foryum nånsyans som jag inte en skommer försöka att minnas namnet på. Han satte fingret rakt på den stora frågan, och menade att även om man inte kan veta (vilket ingen kan, inte ens påven) så har man ju alltid en åsikt. Alla tror ju antingen att gud finns lr att han inte finns. Självklart svarade jag att jag inte trodde att gud fanns, varpå jag fick svaret att jag "är ateist för helvete."

Där ser man.
Man lär sig nåt nytt varje dag.
Och jag som tyckte det lät så häftigt med agnostiker..