Vet inte varför jag kom att tänka på det här just idag.
Men en gång för länge sen (nej, detta är inte en saga, jag lovar..) så skulle jag skicka ett vykort till en släkting som fyllde år. Min bror fick syn på det och trodde att det skulle skickas till en annan person. Dessa två förväxlade personers namn är väldigt lika, enda skillnaden är att den ena har ett "-dahl" på slutet.
Låt mig illustrera med ett exempel så att alla förstår.
Om den som kortet inte skulle till hette Sven Svensson så hette den andra (eller egentligen den första eftersom det var honom jag började berätta om först) Sven Svenssondahl. Vilket inte är ett trovärdigt namn. Jag vill därmed inte på något vis försöka säga att personer vid namn Sven Svenssondahl inte är trovärdiga, nej, jag är säker på att det går att lita på dom.
Eller jaa, säker är jag ju inte.. Det är väl ungefär lika stor risk för att dom skulle ljuga som för att vem som helst skulle det, skulle jag tro.
Men i alla fall.
Sven Svenssondahl alltså.
Hur kommer det sig att man i Sverige alltid använder namnet Sven när man ska ge exempel på en person? Alla utomlands tror säkert att detta är det vanligaste namnet här. Vilket självklart inte stämmer.
Jag har en svag känsla i mitt bakhuvud som säger mig att Sveriges vanligaste pojknamn faktiskt är Erik. Och Sveriges vanligaste efternamn är Johansson. Alltså borde den här berättelsen handla om Erik Johansson. (Erik Johansson är för övrigt en mer trovärdig person än Sven Svenssondahl.)
Erik Johanssondahl och Erik Johansson alltså.
Men egentligen, varför ska man alltid använda sig av pojknamn när man ger exempel för något? När man ska stava ut förkortningar eller vara utropare på Bingolotto.
Låt oss börja om från början i resonemanget.
Sveriges vanligaste flicknamn är Maria. Detta påverkar på inget sätt vanligheten (förekomsten?) av Johansson som efternamn.
Vid närmare inspektion så är det ju till och med så att Maria är mycket vanligare än Erik, dock inte bland pojkar. Borde man inte då automatiskt använda sig av Maria istället?
Kanske inte, eftersom båda personerna det handlar om i detta fall är män. Fast i och för sig är den ena "lagd åt andra hållet" (om ni vet vad jag menar) och den andra brukar vika upp ärmarna på sin T-shirt och önska att han hade linne på sig.
(Här ska tydlig påpekas att jag inte har den minsta aning om varför han viker upp ärmarna på sin T-shirt, det finns en väldigt stor sannolikhet för att han inte önskar att han hade linne på sig. Eller så gör han det. Nåt av dom är det.)
I alla fall.
Maria Johanssondahl alltså.
Jag har glömt vad jag ville säga med den här berättelsen..